Ordningen är återställd

20.4.2015 16:49

Jag kan fortsättningsvis inte riktigt komma över att vi har en sexåring som hoppar hopprep och cyklar till barnkalas om söndagarna. När hände det?

Så gick en dag från vårt liv och det var en lycklig dag

19.4.2015 16:16

Att vara med en sexåring då hon är på sitt bästa humör är en glädje. I lördags tog vi bussen till Brunnsparken och gick omkring och förundrades över de vackra husen och blåsipporna som tittade fram här och var. På brunchen med mina systrar fick hon tre kompisar i form av ett finlandssvenskt-amerikanskt par och deras lilla hund. Mannen visade sig vara illustratör och ritade till allas vår förtjusning i ett nafs flera teckningar av henne, en av dem fick hon som en gåva. Hon kvittrade och log och skuttade omkring och jag älskar henne.

(I dag har hon mest varit arg och frustrerad över sitt försvunna hopprep och tagit ut sitt missnöje på mig.)

Christa
Mostern, teckningen och glädjen.
Brunnsparken och modern.

Lena instagrammar

18.4.2015 8:46

På tal om mitt tidigare inlägg om träning och samhällskritik, så postade superregissören Lena Dunham det här på Instagram tidigare i veckan.

It's not about the ass, it's about the brain.

Sedan är den en annan sak att jag förstår att det finns många som inte tränar med rätt motiv. Och att det är märkligt att vi måste träna "för att orka med den hektiska vardagen". Och att det i sig säger något om vår vardag. Såklart.

Fynden som inte längre finns

17.4.2015 17:52

Jag läste om Marias Teematekannefynd här och tänkte på fynden på loppisarna som inte längre riktigt finns att finna eller som åtminstone låter sig finnas med betydligt större möda än tidigare.

Förra våren hittade jag den här YSL-handväskan i mörkblått läder på en återvinningscentral, i gratishörnan. Jag kan naturligtvis inget om märkeshandväskor, men är den här fejk är den den ljuvligaste av fejkväskor, i gedigen kvalitet både inuti och utanpå, lagom sliten och utan minsta tillstymmelse till plastig känsla.

Christa

Sandvikskajen 13

17.4.2015 4:04

Jag har ett ljust och soligt arbetsrum på sjunde våningen. Där, i det stora fönstret, på det ordentliga fönsterbrädet i okänsligt material har jag inrättat en liten miniodling. Hittills växer några chiliplantor, en tomatplanta, lite persilja, lite basilika och mängder av blomkrasse där. Krassen odlar jag av frön jag samlade in från den blommande krassen på stugan i somras och odlar främst för att den ökar på mitt självförtroende eftersom den växer sig så stor så snabbt.

Varje dag när jag går in där och får tala med mina små växter och glädjas över deras framgångar eller oroas över deras motgångar blir min dag lite bättre. Billigt roligt.

Jag testar också på att förodla plantor till trädgårdslandet, men är osäker på när jag ska börja, hur mycket tid de vill ha på sig innan de ska ut i landet. Vad händer om man börjar för tidigt?

Jag lär mig lite mer om trädgård och odling hela tiden, mest genom trial and error. Läsa på och planera är definitivt sekundärt för mina eventuella framgångar.

Christa
Krassen växer sig stor, chilin tar lite mer tid på sig.

Nej, de går till gymmet

15.4.2015 16:19

Några ord om påståendet att självkritik i dagens individualistiska kultur har ersatt traditionell samhällskritik och den här texten i Sydsvenskan om att vi numera riktar kritik mot oss själva, mot vår kropp, i stället för att kritisera det samhälle vi lever i.

Utdrag ur texten:

I princip handlar det om en sorts träningsläger för moderna människor som befinner sig i en individualiserad tävling på marknadens villkor. Tydligast syns förändringen kanske i den gymkultur som inget har med motion och hälsa att göra.

Världen står inför flera stora kriser. Det har aldrig funnits så många arbetslösa som nu. Naturens kretslopp är allvarligt rubbat. De finansiella marknaderna är under tryck och skuldkriser plågar länder i väst. Vad gör då västvärldens befolkning? Samlas på gatorna för att protestera? Nej, de går till gymmet.

Världen är i skriande behov av kritik och nya idéer, men debattlusten har ersatts av pust och stön på gymmen, där människors enda kritik gäller temperaturen i duscharna eller att spinningcyklarna inte fungerar optimalt.

Jag förstår tanken bakom den här texten och kan hålla med om att det är en spännande jämförelse. Men varför får jag ändå känslan att personen som skrivit den aldrig satt sin fot på ett gym? Är det inte orättvist att beskylla just västvärldens gymbesökare för hela västvärldens ideologiska passivitet? Vad är det för nonsens att all kritik gymbesökare är kapabla till gäller spinningcyklarnas skick?

Jag håller med om att vi är passiva, obegripligt tröga och likgiltiga inför världens problem, i en tid då vi har mer information än någonsin om hur världen är beskaffad (att det i någon mån är detta gigantiska och ohanterliga informationsflöde som passiverar oss kunde man också argumentera för).

Några helt personliga iakttagelser (jag utgår inte från att andra inte kan ha dragit helt andra slutsatser och att det finns en gymkultur ”som inget har med motion och hälsa att göra” fast jag själv inte har någon erfarenhet av en sådan):

- aldrig har ett besök på gymmet minskat på min energimängd i det långa loppet.
- jag vill påstå att de timmar (ungefär tre i veckan) jag spenderar på gymmet inte ersätter samhällsengagemang och -kritik utan snarare slösurfande och slappande, kanske lite shoppande.
- muskelträning motverkar psykiskt illamående och ångesttankar (som ofta anses vara en produkt av just den kultur där människan ska hävda sig på en individualiserad marknad).
- regelbunden träning har ökat min fascination över människokroppen, dess skönhet och dess förmåga men också dess begränsningar. Jag tar det inte för givet att min kropp ska fungera och vara stark, men gläds och är tacksm över varje dag den är det.
- när jag började träna på gym för sedan var en av orsakerna att bli av med några kilon jag hade gått upp. Tre år senare motiveras jag i mycket högre utsträckning av hur bra träningen får mig att må och hur träningsuppehåll ger mig ryggvärk och sämre sömn.

Så nej, jag håller inte med om att just gymkulturen är det tydligaste exemplet på att självkritik ersatt samhällskritik. En betydligt intressantare fråga är den om hur träning blivit en klassfråga. Men den tar vi en annan gång.

Christa

31 is the new 30

14.4.2015 15:57

Nog är det bara så att det är härligt att få möta morgonen med uppvaktning, kramar och pussar av dem man älskar. Tacksam!

Vid alla bemärkelsedagar upprepar sig samma mönster som består i att Linus frågar vad jag vill ha i present varpå jag lyfter fram att jag absolut inget behöver. På något underligt vänster blir det ändå alltid gåvor.

31!
Christa
Födelsedagsgåva av Linus, ett Sigmaobjektiv till "Junis" kamera.
Christa
Dagen till ära var det ingen som blev osams på vägen till dagis.

Fira jul för mig

13.4.2015 20:47

I dag kom jag hem senare än vanligt och hemma har det tisslats och tasslats medan jag varit borta. Minstingen förklarar det hela så här: "Vi ska fira jul för dig mamma."

Jag väntar som ett litet barn på vad morgondagen för med sig.

Spretig

12.4.2015 19:46

Tidigare i år blev vi med elpiano. Jag är uppvuxen med piano och är van vid att man ska kunna klinka lite då man vill, ta ut melodier, ackompanjera. Då jag gjorde stora ettan i violin i gymnasiet tog jag också pianolektioner.

Ofta önskar jag att jag inte var så spretig i mina intressen och kunde fokusera mer på en sak. Det gäller för övrigt i jobbet också. Jag vill göra allt, lära mig allt, testa allt. Problemet med det upplägget är att den som är lite bra på många olika saker aldrig blir riktigt bra på något. Men så är en av orsakerna att jag tycker så mycket om mitt jobb också att arbetsbilden är så bred och redaktionen så liten att alla behöver kunna det mesta.

Jag har svårt att förstå människor som inte hittar en hobby. Jag vill ju göra allt!

Jag vill:

- bli riktigt bra på att spela piano, hinna spela violin i klassisk orkester, starta ett halvakustiskt band där jag spelar violin och sjunger, och skriver låtar.
- blogga mera och bättre (har olika projektbloggar på idéstadiet).
- träna mera, utveckla muskelstyrka och vighet (har aldrig drömt om långlopp).
- få utlopp för min kreativitet genom att sy om mer kläder, inreda mer, fotografera mer.
- spendera varje vaken timme med näsan i saklitteratur, lära mig mer om fler saker.
- engagera mig ideologiskt i samhällsfrågor.
- skriva mer och bättre. Inte skönlitterärt, men gärna i essäform.

Ibland kan jag känna att det vore så skönt att ha ett specialintresse som kunde få all tid och kreativitet, och som aldrig behövde samsas eller konkurrera med andra.

Känner ni igen er?

Christa
Christa

Helt sjukt frisk

11.4.2015 8:24

Den tre dagar långa kursen jag gick leddes av Timo Kirves, smått legendarisk fotograf och bildredigerare, 75 år.

Om sitt hälsotillstånd sa han så här: – Jag har övervunnit cancer och stroke, så nu är jag helt sjukt frisk.

Bra inställning.



FöregåendeNästa

Om Christa

Jag bor i Esbo i södra Finland, jobbar
som redaktör och får i den här bloggen
utlopp för min kreativitet.

Sök


Skriv sökordet i rutan
Teknik: Magnic Oy

Logga in