Okej, jag ska erkänna. Det sku vara pikilite enklare att göra något trevligt utomhus med nyfödingen om det inte ramlade en halvmeter snö från himlen för varje dag som går. Visst har vi varit ute med honom flera gånger, men det är ju inte busenkelt direkt. Särskilt inte med en trotsig storasyster som när som helst kan lägga sig ner och skrika i vilken snödriva som helst.

Och jag skulle kanske må pikilite bättre om jag inte varje kväll skulle sitta och stirra ut i mörkret från och med klockan fyra. Jag har fått nog av glödlampor för i vinter.

Men det vänder. Och jag är så tacksam för alla våra vänner som kommer på besök och alla som vi har glädjen att besöka Vad skulle vi göra utan er?

Här har man burit på ett barn i nio månader. Oroats, glatts och väntat.
Fött fram det i smärtor. Andats, ropat, våndats.
Tagit emot det på sitt nakna bröst. Diat, beundrat, förundrat.
Öppnat upp sitt liv för det med allt vad det innebär av känslostormar, glädje, ångest, frågor, förhoppningar och förväntningar.

Och så får man en räkning från HUCS Sjukvårdsområde på 32,60.

Det kan hända att han är lika pigmentlös som jag, grabben.

Juni blir, trots sina unga år, redan brunare än sin mor om somrarna och i det blonda håret lurar redan flera mörka hårstrån.

Ironisk nog kom vi, för första gången på kanske tre år, i tid till söndagskyrkan i dag. Med både en oförutsägbar bebis och en trotsig snart-treåring, alla nycklar, telefoner, skötväskor och mellanmålsbananer.