Ute på andra sidan

29.5.2016 14:22

Under den första månaden hade jag ett mantra: det måste bli bättre snart.
Under det första halvåret fortsatte jag med samma mantra: det måste bli bättre snart.
Åtminstone tills bebisen var två fortsatte jag: det måste bli bättre snart. Lättare, smidigare, mindre kvävande, inte fullt så uppslukande.

Ibland verkar det som om folk som får sitt andra barn sköter det hela "lite på sidan om". Kanske tycker den supernöjda bebisen om att sitta i sittern dagarna i ända. Kanske är storasyskonet nöjt och inte alls inne i en trotsperiod.

Jag tyckte att det var jättesvårt. Helt galet tungt och ganska omysigt dessutom.

De första somrarna tänkte jag alltid på vad vi skulle kunna göra om ett år, om två år, om tre år.

Och vet ni vad, vi är där nu. Ute på andra sidan.

You're hot then you're cold

28.5.2016 20:13

Jag och bloggen har en on/off-relation, just nu är vi lite on igen. Det är roligt att gå in i bloggstatistiken och se att en del av er återvänder dag efter dag fast världens längsta tystnad rått.

I dag kom jag, tack vare Linus, över ett sjok bilder från den resa vi gjorde i julas när hans pappa fyllde 70. Några få av dem kan väl få rymmas med här, tänker jag.

Låtsasresan in i en annan verklighet

27.5.2016 13:59

Ibland känner jag att jag måste få säga det: Jag handlade på loppis innan det var inne att handla på loppis. Innan modebloggare gjorde det till en nisch att klä sig i second hand. Och innan någon hade fått för sig något så tokigt som att sälja något använt till någon annan.

Lopptorgens guldera tog slut i samma sekund som de blev mainstream, men det går fortfarande att fynda. Besöker jag ett loppis stegar jag rakt in i det allra heligaste: gratishörnan. Här har personalen placerat det de tror att ingen vill köpa. För att vara framgångsrik här gäller det att motstå sin första impuls (jag kan omöjligt hitta något i den här äckliga högen av skräp) och ihärdigt rota vidare.

Ännu för fyra år sedan var det rätt glest med människor i dessa hörnor men under de senaste åren har något hänt. Det är trängsel. En del är målmedvetna, andra flackar med blicken. En del kommer för att de vill fynda, andra för att de är sparsamma, ganska många för att jag tror att de inte har några andra alternativ. Ibland möts våra ögon där ovanför klädhögarna. Och jag har svårt att sätta fingret på vad jag känner. Lite tacksamhet, lite skam, lite nyfikenhet, lite skuld. Så blir en tur till till Återvinningscentralen en låtsasresa in i en annan verklighet än den som är min.

I bilen på väg hem till min priviligierade förortstillvaro sneglar jag på fynden som ska komplettera min smakfullt införskaffade medelklassgarderob. Jag vet att de sitter perfekt, ändå skaver de.

(Kolumnen publicerades i KP 26 maj.)

Kappa: Marimekko 70-tal. Gratisfyndad. Jag tyckte först den var för konstigt och sålde den på Facebookauktion. Men fick inte tag på den som bjöd högst och började därför använda den själv. Byxor: gratisfyndade Beavers.

Keikkaselfien

27.5.2016 13:31

Tänk om jag skulle ta en selfie varje gång jag är på keikka (jobbuppdrag) på annan ort. Det kunde vara upptakten till ett nytt fantastiskt bloggliv.*

*Kan läsas självkritiskt.
Vill man ta en selfie med ett 24mm objektiv kan man ha så stort bländartal som möjligt för att se till att man åtminstone bli lite skarp. Och så kan man placera något annat än fimpar i förgrunden.
Själva keikkan var inte alls så allvarstyngd som den här bilden kanske ger en bild av. Min närvaro ser ni i marimekko-kassen på stolen.
På väg hem stötte jag på en spansk cyklist som ska cykla runt hela världen. Att sånt.

"Yksi vaniljapulla, kiitos!"

24.5.2016 15:50

Hans storasyster gick på finskt dagis i tre år, lärde sig en rätt god finska, men blandade aldrig ihop sina två språk.

Han började på finskt dagis när han var ett år och åtta månader, går där nu för tredje året och har ett kvar. Något har hänt i hans språkutveckling under de senaste månaderna för det slinker konstant in ord på finska i hans vokabulär. Och då har han alltid haft en stark svenska, hade det redan tidigt.

Det är såklart så gulligt att vi inte vet vad vi ska ta oss till.

Borgåbebisar

19.5.2016 15:10

Det märkligaste med bebisar är att de kommer från nästan ingenstans och snabbare än någon förstår fyller två famnar. Grattis till livet!

Denna dag ett liv

5.5.2016 21:53

Hur har din dag varit?


Ovanlig, ledig, fin, lite stressig mot slutet på grund av förberedelser inför en intervju i morgon som jag känner att kan bli lite besvärlig (läs: jag har inte förberett mig tillräckligt).

Vad skulle du ha hetat om du inte fått det namn du har nu?


Ingen aning. Jag hade inte haft något emot att heta Anni.

Vilket är ditt största beroende?


Jag är inget undantag och får nog säga telefonen.

Vad gör du när ingen annan ser?


Det vill jag helst inte berätta.

Finns det något helt vanligt en gör som du tycker är ovanligt roligt?


Det finns en viss typ av ängslighet (inför vad andra människor ska tycka om en) som roar mig tidvis.

Om du skulle bli psykiskt sjuk, vilken sorts sjukdom skulle du drabbas av?


Tvångstankar och depression.

Vad beställer du på krogen?

Jag brukar försöka komma undan med att beställa vatten.

Vilken är din största skräck?


Att barnen ska dö i en tragisk onödig olycka.

Hur gör man för att ragga på dig?


Det gäller att vara smart och inte överdrivet intresserad av sig själv.

Vad har du funderat över på sistone?


På huruvida jag ska säga upp mitt medlemskap på gymmet eller inte. Och ja så var det ju det där med verklighetens beskaffenhet också.

När skäms du?


När jag tänker på pinsamma saker jag sagt och gjort tidigare i livet.

Vem är den mest kända människa du talat med?


Leo Komarov? Svårt att säga.

Vilket uttryck använder du lite för ofta?


Hallojsingen (enbart till mina familjemedlemmar, men ändå)

Har du någon gång fått en konstig komplimang som varit bra ändå?

Det måste vara om någon på ett snällt sätt försökt påpeka att jag tidvis kan upplevas som lite ”sval”.

Vilket är ditt vanligaste vardagsproblem?


Att jag inte hinner med mitt liv.

Vad gör du när du är ledsen?

Tänker mörka tankar tills det går om.

Om du bara fick ha på dig ens sak för resten av ditt liv, vad skulle det då vara?

Bekväma svarta byxor och en svart tröja i något material av god kvalitet.

Har du någon gång slagit någon?
Ja.

Vad ser du fram emot just nu?
Jag ser alltid fram emot att få äta.

Våren har ingen modefärg

17.3.2016 15:08

Jag skrev en kolumn, eller en "På tvären" som formet kallas i tidningen jag skriver för.

Den ska i första hand förstås som självkritik, i andra hand som samhällskritik.

Och nej - våren har ingen modefärg.

Finländare som reser med sportstrumpor i sandalerna. Jag älskar dem.
Och jag älskar kokt potatis och fiskpinnar. Yellow label-te. Nedsuttna soffor i syntetmaterial. Billiga kopior av märkeskläder. Begagnade barnvagnar i grälla färger.

Jag älskar otrendriktiga glasögon. Uselt inredda lunchrestauranger med lysrör i taket. Bärkräm till efterrätt. Halvfabrikat när jag blir bjuden på mat. Webbsidor med föråldrad design. Förorter i tegel.
Jag älskar slarvigt målade fondväggar i omoderna färger. Körsbärsfärgade laminatgolv. Billig köksinredning i bokimitation. Smutsiga bakgårdar fulla av bråte.
Jag älskar kryssningar med rödvita båtar. Att pendla med lokalbuss. Smutsiga tilltufsade bilar.

Allt det här älskar jag, för det påminner mig om vad vi människor inte är. Vi är inte utställningsmontrar, inte skyltdockor, inte stjärnor i en realityshow. Vi är inte alltid snygga, men ändå alltid vackra. Vi är människor som ska komma ihåg att älska varandra och vara noga med att inte förakta varandra.

Förmågan att uppfatta trender är ingen dygd. Vårt huvudsakliga syfte är inte att framstå som lyckade i våra betraktares ögon. Det blir inte fler soliga dagar på semestern fast du går i Louboutins.

Och den här gråa torsdagen, när inget särskilt händer, kan vara den lyckligaste dagen i ditt liv.

Det fina med att ens mamma ska dö

25.1.2016 13:40

En hos oss har varit livrädd för döden nu i många många månader.

Och så hör jag en röst från toaletten i dag:

– Mamma, när du dör, då kommer jag väl att ha hål i öronen?

– Jo, det kommer du nog att ha.

– Bra, för då kan jag ju få dina örhängen.

Foto: Linus

Tammerfors

22.1.2016 17:20

Det var en snöig dag, det föll mer snö den dagen än någon dag hittills den här vintern.

Jag satte mig på ett tåg, det lämnade perrongen 3 minuter för sent men tuffade in på stationen vid utsatt tid.

Några timmar i Tammerfors. Några timmar i ett liv.



FöregåendeNästa


Bloggar, för att livet möjligtvis blir lite intressantare så. Du når mig på christa(at)mickelsson.net.

Sök


Skriv sökordet i rutan
Teknik: Magnic Oy

Logga in