Den här gamla skottkärran hittades på min svärfars vind när den tömdes. Vi gillar den!

Dessa dagar i oktober fylls staden av gula plast- och papperpåsar.

Jag kan inte låta bli att snegla lite förvånat på kön utanför varuhuset klockan lite före åtta och känna mig oerhört till freds med att inte känna någon dragning.

Samtidigt kommer jag ihåg den där oktobermorgonen för sex år sedan när jag var en av dem som rusade upp för spiraltrapporna (ta för all del inte hissen), armbågades och verkligen kom över det där plagget som var fem euro billigare än det hade varit normalprissatt.

Det är lite som att springa till spårvagnen. Det verkar så otroligt fånigt när man betraktar det utifrån, men så fort man är i samma situation själv känns det som världens vettigaste grej.

Anna har fött, likaså kusin Heidi.

För min del är tre fjärdedelar avklarade, i rådgivningskortet står det i dag 30+2.

Jag har för tillfället mycket ork, vardagens känns motiverande och tanken på att bli mammaledig lite besynnerlig. Men visst längtar vi!

Om jag måste läsa ett enda blogginlägg till om trattkantareller så får jag dåndimpen (ja, vi har dem också i frysen).

Men det här tyckte jag trots allt mycket om.

För ett år sedan såg vi ut så här ungefär.

Trängsel, trötthet i benen och ett ganska litet intresse av small talk gör att jag vanligtvis inte trivs så bra på mässliknande evenemang. Men bokmässan får vara ett undantag.