Välkommen

30.8.2012 6:27
Att se henne växa upp gör att bilden av min egen uppväxt också förändras, inte så mycket på grund av kvaliteten som av kvantiteten, själva den tid man tillbringar med sina barn, som är ofantlig. Så många timmar, så många dagar, så oändligt många situationer som uppstår och genomlevs. Jag minns bara en handfull händelser från min egen barndom som jag en gång uppfattade som betydelsefulla vändpunkter, men som jag nu inser badar i ett hav av andra händelser, vilket totalt utplånar deras betydelse, för hur kan jag veta att just de händelser som har fastnat i mig var de avgörande och inte alla de andra, som jag ju inte vet något om.
Karl Ove Knausgård
Knausgård är Knausgård, men jag håller inte med om att havet av händelser utplånar de betydelsen av de händelser i barndomen vi kommer ihåg. För det är väl så att vi bara kommer ihåg de stunder som var riktigt glädjefyllda eller å andra sidan riktigt skamfylla, och på något sätt formar dessa händelser oss.
Jag kommer ihåg när jag på min 3-årsdag (tror jag att det var) fick en cykel. Jag cyklade med den i vardagsrummet, människor omkring mig var glada, det vilade en atmosfär av beundran och kärlek i rummet.
Och så kommer jag ihåg när jag någon gång som 5- eller 6-åring, ja under skolåldern måste det ha varit (eller var jag äldre?), följde med mina föräldrar till en bjudning, mottogs av värdinnan med ett "välkommen", varpå jag inte visste hur jag skulle svara på en sådan artighetsfras och bemötte efter en stunds betänksamhet vänligheten med ett osäkert "välkommen". Alla skrattade och kommenterade något om barns lustigheter men någon liten del av min själ gick sönder just där och då och har aldrig blivit hel igen.
Annika
30.8.2012 13:59
Jag förstår vad du menar. När jag var typ på ettan och vi var på besök någonstans berättade jag med stor iver vad jag skulle uppträda med på julfesten. Och möttes av vad jag uppfattade som hånskratt. Vuxna vet inte alltid hur deras skratt kan såra ett barn. Hoppas man inte gör samma själv när ens eget barn kommer upp med något lustigt..
Inkki
30.8.2012 16:22
mitt minne från första klassen: jag berättar ivrigt för lärarinnan Selma något som har att göra med lavoaren..och jag använder uttrycket "elevovarna" (som min mamma skämtsamt kallade lavoaren). Selma ser förbryllad ut men är mycket finskänslig "jahaaa, hmm, inga skratt, och sen förstår hon. Selma visste visst hur man skall ta ivriga 7-åringar. Att Selma luktade illa ur munnen, gjorde inget, för hon var snäll.
men det är ju ofta så tokigt att när vuxna skrattar åt nåt som barn säger "tokigt"..så är det ren glädje över det humoristiska i situationen. Som barnet sen kan uppleva förnedrande.
Aldrig fel att förklara varför man skrattar, att barnet faktiskt sade nåt som var roligt och som lättade upp stämningen. som när Christa 4-5 år berättar om fåglar "och så var det en svanjoxe" (hon hade minsann hört pappa tala om svanar och talgoxar) det är DYRBART!


Jag är Christa. Drabbades av en massiv hjärnblödning med afasi i september 2017. Här får du ta del av mitt liv. Bor i södra Finland. Du når mig på christamickelsson(at) gmail.com.

 
Follow
Teknik: Magnic Oy