Förskönandet av vardagen i bloggvärlden är något som med jämna mellanrum tas upp till diskussion.

Varför är det så att vi blir så provocerade av att läsa om andras trevligheter?

Jag diskuterade julbrev (ni vet sådana man skickar ut i stället för julkort och berättar vad alla familjemedlemmar haft för sig under året som gått) med en person jag känner.

Hon berättade att hennes familj brukade skicka ut julbrev men slutade i något skede, när det blev för besvärligt.

"Skiljsmässan blev en oundviklig utväg, Lotta har fått diagnosen ADHD, Birger har börjat äta antidepressiva och far i huset har flyttat till Seinäjoki med sin nya familj". När julbrevet borde ha sett ut så för att vara ärligt var det inte lika roligt med julbrev längre.

Ibland undrar förstås också jag om det vore bra att skriva mer om verkligheten – sådan den verkligen är, men vet ändå att bloggen inte fyller den funktionen för mig.

Ändå önskar jag att vi någon gång kunde skicka de där ärliga julbreven. Säga saker som de verkligen är. Osentimentalt men frimodigt.

Till påsktraditionen hos Mickelssons hör att rysk påskbulle och pascha står på efterrättsbordet. Minst en halvtimme bör gå åt till att diskutera det autentiska namnet på påskbullen, namnets variationer och diverse förvrängningar.

Just nu är det parkhäng som gäller för hela slanten.

"Leekaa pakkeen!"

Baka ut en pizza. Sätt på tomatsås och mozzarellaost. Grädda i ugnen tills pizzan är gyllenbränd. Sätt på färska tomater och basilika när pizzan kommit ut ur ugnen. Njut.

Hemgjorda kokosbollar är underskattade, tycker jag.

J har inte tålamod att sitta vid pianot tillsammans med mig i mer än tre sekunder. Men när hon får sjunga och spela själv, då går det i minst trettio. 

Enklaste och snyggaste påskpyntet är en bunt björkkvistar.

Efter min slösurfningsfasta har slutat följa med så gott som alla storbloggare. En håller jag kvar, min första kärlek, Ebba von Sydow.

Hon har nyss fått en liten dotter som ska heta Marianne.

Är det inte roligt hur vi inbillar oss att namn är härligt vackra bara för att det har gått två generationer sedan de var populära, som t.ex. Elsa och Ingrid.

Våra föräldrars namn känns , utan att vi riktigt vet varför, lite fåniga.

Därför tycker jag att det är så roligt att vi fick en ny Marianne. Eller en Inga för den delen.

Om vi någon gång skulle få fler barn överväger jag Siv eller Lennart. På allvar. (Liv tycker ju alla att är urtjusigt, så varför inte Siv?)

Vi har lite smått börjat fundera på att köpa något eget någonstans i huvudstadsregionen. Vi skulle så gärna ha en liten gräsplätt och åtminstone jag känner inte att det är i Haga vi ska bo jättelänge framöver.

 

Om vi inte hittar något bra, i vår prisklass och max (!) 45 minuter (vilket i kilometer brukar vara ungefär 20) får stan får det vara.

 

Vi kan tänka oss det mesta. Mårtensdahl, Sökö, Nordsjö ...

 

Jag har kanske inte så många läsare från huvudstadsregionen, men om ni kan tipsa om något underbart ställe att bo på blevo jag glad!

 

 

Det är påsk och jag har håller dessutom några dagar vinterledigt. Efter två och en halv intensiva månader på jobb är det faktiskt skönt med en andningspaus.

Juni gillar kex och sötsaker men nöjer sig tack och lov med mindre socker för det mesta. När hon kommer åt havregrynen är det kalas!

Jag besökte min goda vän som är nyinflyttad i småstaden och slogs av underbar inredningsinspiration. Hon är så duktig! 

Vid islossningstider ställer sig bilarna i rad på forsbyvägen, människorna går ut och belyssnar mullret och beskådar naturkrafterna. 

Vi har haft glädjen att få hälsa på en ny människa, en av mina äldsta vänners andra barn.

Lite bildbevis på mina stickningsprojekt.

I dag gick jag på brunch/lunch med ärkebiskopen. Att sånt.

Några av de trevligaste sakerna jag fick med mig från farmors gamla hus var två gamla fruktlådor i trä. Jag gissar att de varit i användning på 60-70-talet.

Tjusig, eller hur?

Hittade den här i arkiven och funderar på att kröna den till sommarens bästa bild.

Läs min intervju med Peter Halldorf i nästa Kyrkpressen.

Det största hindret för att de kristna kyrkorna ska kunna acceptera varandra tror Halldorf ligger i maktfrågor.

– När det kommer till kritan handlar det om maktlystnad och självgodhet, som tyvärr oftast finns bland oss som ledare och inte så mycket bland folket i gemen. Om man ska vara uppriktig bottnar det i frågor om vem som är störst och vem som har mest rätt. Det är det som är det stora hindret – att vi inte på djupet vill omvända oss.