Hurra! Han har namnsdag!

31.3.2015 15:38

När jag var gravid för tre år och hade ganska jobbigt med allt möjligt hade jag en målbild. Jag tänkte på hur det skulle vara att ha en liten lintott, en liten pojke som springandes hoppar upp i min famn. Det är ibland svårt att förstå att jag nu har precis just en sådan, fast en mycket härligare än jag vågade längta efter.

Alla älskar den här grabben. Han är så godhjärtad, så glad. Så verbal och så underbar. Han är så finurlig och har så roliga miner. Han gillar att spexa. Han är så generös och vill alltid dela med sig av allt han har till dem han älskar.

Han älskar sommar och hatar vinter. Han har, med några få undantag, haft shorts på sig varje dag sedan maj förra året, också i dagis.

Han har lindat dagispersonalen kring lillfingret. När han tittar på en med sina stora ögon går det inte att säga nej. Ett exempel: I stället för att bråka om hur han inte tycker om saftsoppa tittade han föreståndaren djupt in i ögonen och sa: ”Mä en rakasta marjakeittoo”.

Jag misstänker att han kanske är i trotsåldern. Det tar sig i uttryck så att han ibland vill ta mer tandkräm hela tre gånger. Barn är olika svåra och han är ett lätt barn.

Han älskar att sova på dagen, sover helst tre timmar om han får och är sedan uppe och festar hela natten.

Han har mycket spring i benen men kan också sitta stilla och koncentrera sig i långa stunder.

Han har klämt sig och tappat en långfingersnagel, tappat en stol och fått en spricka i foten, fallit från en klätterställning och slagit sönder framtänderna.

Han har födelsedag dagen före nyårsafton då omgivningens kalaslust inte maxar. Därför ska vi fira honom extra mycket i dag, på hans allra första namnsdag!

Linus
Namnet Amos har alltså kommit in i den finlandssvenska namnkalendern från och med i år. Jag kallar honom nästan aldrig Amos, men rätt ska vara rätt.

Profetia

30.3.2015 22:13

Det här fotografiet togs i slutet av 70-talet. Jag ser det som en profetia över mitt liv.

Bildkommentaren lyder alltså: Inkki fångar flugor och Linus fångar flugor en snösmältningsdag i april. I min mammas familj har det hört till att ha katt. Varannan hette Linus och varannan Gilbert, har det berättats mig.

De växer så ojämnt

30.3.2015 16:17

Vi har haft besök av mina föräldrar i helgen. Pappa byggde ett fönsterbräde (nej, djupa fönster byggdes inte på 80-talet) och jag förevisade bland annat mina ärtskott. Jag konstaterade att de vuxit väldigt ojämnt. En tredjedel har inte ens kommit igång, en tredjedel är i startgroparna och en tredjedel har skjutit i höjden.

Då konstaterade han i sin tur att det ju är så det är för det mesta, för de flesta. Ojämnt.

Christa

När katten är borta

26.3.2015 15:44

För det mesta är både jag och Linus jämt hemma men nu har har varit ensam med barnen i två dagar. Följande iakttagelser gjordes under makens frånvaro:

- Det är roligt att ha ensamrätt på barnen nu. De är så trevliga att vara med. Tidigare hade jag tyckt att det var bara jobbigt.

- En form av undantagstillstånd infann sig snabbt. Så där att det kändes helt rätt att äta smörgåsar till middag och titta absurt mycket på teve (och det här berättar vi sen inte för pappa).

- Att både föra och hämta är inte roligt alls. Barn är ändå bäst då de delas.

Det där med finsk populärkultur

25.3.2015 13:12

Som svensktalande österbottning är jag uppvuxen med Sveriges teve. För de flesta i motsvarande situation betyder det i praktiken att man inte överhuvudtaget tittar på de finska kanalerna. Men en mamma som är uppvuxen i Karleby och i praktiken tvåspråkig var jag lite extrem i min hemstad Nykarleby då jag faktiskt visste att det fanns ett program som hette Pikku Kakkonen och då min mamma tittade på program som Punainen Lanka.

Under många år tittade jag inte särskilt mycket på teve (mer på teveserier och filmer), men nu har barnen kommit upp i en ålder och vi som familj in i en livssituation då begreppet fredagsmys blivit något att ta på relativt stort allvar. Eftersom vi inte har några svenska kanaler tittar vi på det som råkar komma då vi (jag och barnen) myser. Och det är så roligt att de nu är så bra på finska att jag aldrig hör klagomål om hur de hellre vill titta på svenska program. I stället ÄLSKAR de Duudsonit (och det måste jag erkänna att jag också gör) och har också utvecklat en förkärlek för Hauskat kotivideot (det älskar jag inte lika mycket). Voice of Finland har vi också tittat på med stor intresse, barnen beundrar särskilt Michael Monroe.

Allt som produceras på de finska tevekanalerna har inte fantastiskt underhållningsvärde men är roligt att lära känna en liten del av mitt hemlands populärkultur så här i vuxen ålder. Och känns lite fint, faktiskt. Så där som att jag får vara med, jag också.

I går gick jag på pressvisningen av Henkesi edestä med Laura Birn i huvudrollen. Jag har för mig att jag sett hennes nuna tidigare men kunde absolut inte koppla ihop hennes ansikte med hennes namn. Hursomhelst är hon det vackraste jag sett på år och dagar och filmen är verkligen sevärd. Henkesi edestä är ett drama som kretsar kring frågor om skuld, hämnd och förlåtelse. Premiär 10 april. Ser ni en finsk film i år tycker jag det kan vara den.

Christa
Hon måste vara Finlands vackraste skådespelare, Laura Birn.
Christa
Filmen förevisades vid biografen Maxim, som tråkigt nog snart läggs ner.

En påse ärter

24.3.2015 18:18

I butiken härom veckan hamnade jag framför påsarna med ärter. En påse fick följa med hem och blev till en stor sats ärtsoppa. Några ärter la jag i blöt över natten och hällde bort vattnet nästa dag. Efter några dagar (skölj ärterna varje dag) spricker ärterna. På en liten bädd av jord börjar de sedan skjuta ärtskott. Ätliga förstås.

Christa
Christa

Bokhösten 2015

23.3.2015 16:00

Jag fick Schildts & Söderströms höstkatalog 2015 och den svämmar över av böcker jag vill läsa.

Några plock i det jag tycker ska bli allra roligast att kasta sig över:

KAJ KORKEA-AHO: Onda boken
SARA JUNGERSTEN: #döden
MARCUS PREST: Android
MATHIAS ROSENLUND: Svallgränden 5
JEANETTE ÖSTMAN (RED.): Mäns längtan efter barn
MARY KUUSISTO: Lilla vinterodlingsboken
ANDREI HUHTALA (TEXT) & SANNA MANDER (BILD), ÖVERSATT TILL NYYKAABI-DIALEKTIN AV PETER SANDSTRÖM: Rööluvån. En liti hemsken sago
KAJ HEDMAN: Panikdagboken

Jag kommer ihåg hösten 2013, när jag började jobba heltid igen efter en lång paus. Då fick jag intervjua både Kaj Korkea-aho och Mathias Rosenlund. Jag minns den hösten som en god jobbhöst.

Om Rödluvanboken står att Peter Sandström gjort en översättning till språket som ligger närmast Svenskfinlands absoluta litterära centrum, det vill säga Nyykaabi-dialekt.

Lite sommar nu först, snart är hösten här hörni!

Christa
Christa

En bikini åt min son

22.3.2015 6:19

Juni fick lite födelsedagspengar av sin gode farbror. I samråd bestämde vi oss för att hon skulle införskaffa en bikini. (Läs förresten Charlottes blogginlägg om bikini och behå på små flickor här och här.)

Amos snappade upp diskussionen och meddelade att han också vill ha en bikini. "En svart pojkbikini."

Han var mycket besviken när jag och Juni kom hem efter gårdagens tur till butiken, utan något åt honom. Nu kunde vi ju faktiskt säga att det var Junis födelsedagspresent och att han kanske får sin bikini senare.

Jag skulle ha lust att verkligen köpa honom en bikini.

En torsdag, lite bättre än annars

20.3.2015 11:43

Det finns torsdagar då solen lyser och man blir upplockad av sin man med bil utanför jobbet på Sandvikskajen. Och finner sig själv vid Café Ursula i Brunnsparken, inmundigandes lunch.

Linus

Bekännelser från en sängkammare

19.3.2015 17:02

Länge har det äldre barnet funnit det absolut nödvändigt att sova den senare halvan av natten i vår säng. Det gick bra, så länge det yngre förstod att hålla sig i sin.

Men sedan några veckor tillbaka insåg också han det fina i att ligga kropp mot kropp, nära intill. Sedan dess har jag sprungit runt mellan olika bäddar om morgonnätterna. Försvinner jag ur dubbelsängen känner nämligen lillkillen av det och letar upp mig i barnens rum, på soffan eller var jag nu kan tänkas ligga, efter en timme eller så.

För två nätter sedan bäddade vi två madrasser intill dubbelsängen och utlyste ett förbud att lämna dessa madrasser.

Sällan har jag sovit så gott som dessa två nätter.

Linus

Myt: män blir alltid snyggare med åren

18.3.2015 17:51

”Alltså alla män blir ju bara snyggare med åren medan alla kvinnor skrumpnar ihop som gamla äpplen efter fyrtio.”

Det påståendet håller jag faktiskt inte med om. Ändå säger ofta kvinnor just så. Oftare än män, skulle jag tro. Och är med och förstärker bilden av att det bara är ung slät hy som duger om en inte råkar vara man.

Jag vet inte hur det är med er men jag har sett enorma mängder män som inte blivit sexigare med åren. Jag ser dem på bussen, på restauranger, lite här och var.

Jag förstår att det finns en biologisk-evolutionär förklaring till att kvinnor i fertil ålder uppfattas attraktiva av individer som vill få en avkomma. Men jag tror också vi lär oss att tycka att ”äldre män är snygga” och att ”gamla kvinnor är gråa”. Och jag tror att det finns krafter som vinner på att kvinnor ska tycka att de är fula då de blir rynkiga och får grått hår. Hudkräms- och hårfärgsföretag är bara två exempel.

Heterosexuella kvinnor är kanske mera benägna att attraheras av män, oberoende av ålder. Borde vi inte göra det socialt acceptabelt för män att attraheras av kvinnor i olika åldrar? För de gör de.

Jag vill helst inte höra en enda gång till att kvinnor inte åldras nådigt. Kvinnor lever ju faktiskt längre i alla kulturer. Och peakar dessutom sexuellt senare än män.

Det året jag fyllde trettio (i fjol) märkte jag att huden på min panna inte längre var slät. Den var inte rynkig, men knottrig. Jag tänkte att det handlade om torr vinterhud, men huden blev inte slätare vare sig under våren eller sommaren.

Det är kanske inte roligt att bli äldre, men har faktiskt ingen lust att gräma mig över just utseendet. I dag är dagen då min hud är slätare än vad den någonsin kommer att vara i framtiden. Det är det enda jag vet, resten tar jag som det kommer.

En del är vårblommor, andra höstblommor, några blommar nästan hela livet. Det är bara så att en del är vackra, andra mindre vackra. Bland båda könen och i alla åldrar.

Jag tycker att vi kommer överens om att det inte är någon regel att män åldras snyggare än kvinnor.

Den här bilden + text hittade jag i mitt fb-flöde. Creds till upphovsmannen -eller kvinnan!

Det är jämlikheten som är det konstiga

18.3.2015 16:29

Människans historia är i allt väsentligt en historia om ojämlikhet. Det menar Per Molander, författaren till boken Ojämlikhetens anatomi (Weyler, 2014).

Molander ger sig i kast med att förstå det samhälle som utan en aktiv fördelningspolitik drivs mot ojämlikhet ”lika obönhörligt som en sten faller mot marken när man släpper den; i varje ögonblick glider det omärkligt nedåt, om inga motkrafter sätts in”. Ojämlikheten har följt människan sedan tidernas begynnelse, med ett kort undantag mellan sent 1800-tal till 1970-talet, menar han.

Han drar en parallell till kulspel: om den ene spelaren har tio gånger så många kulor som den andre, kommer sannolikheten att denne segrar också att vara tio gånger så hög. Om spelarna är lika skickliga kommer den som har flest kulor när spelet börjar att vinna bara för att han har flest kulor. Det konstiga är inte ojämlikheten, utan jämlikheten.

Jag skulle verkligen vilja hinna och förmå läsa den här boken ordentligt, likaså skriva något om det svenska sammandraget av Thomas Pikettys Kapitalet, Nalle Wahlroos sommarprat och de miljoner andra tankar om samhälle och fördelningspolitik som rusar genom mitt huvud.

Hon är vår superhjälte

16.3.2015 14:56

Hon föddes en tidig marssöndag. Sex år senare, söndag igen, firar vi henne.

Hon är vår superhjälte. I klänning.

För henne är det lika naturligt att vara isdrottning som att vara superhjälte.

Ja, jag har tänkt en del på genus under de här sex åren. Och det känns fint att börjar nå konsensus (?) om det inte är det traditionellt flickiga som det är fel på, lite lika som det traditionellt pojkiga.

Christa
Christa

Isdrottningkalas

13.3.2015 15:03

Hon fyller år på söndag, i går hade vi barnkalas. Jag älskar att hon ännu går i ett litet dagis med barn i olika åldrar där alla får vara sig själva.

Att hon skulle ha ett isdrottningkalas var klart sedan länge tillbaka. Att bara en av de flickor hon brukar leka med kunde komma spelade ingen roll.

Jag sörjer att hon ska börja i en stor grupp med många barn i samma ålder och kön.

Christa
Vi har pysslat och bakat och förberett oss inför festligheterna.
Christa

Myt, som i osann

13.3.2015 10:43

Förra veckan bestod mitt jobb delvis i att läsa boken Galileo Goes to Jail and Other Myths about Science and Religion, nyutkommen på finska och intervjua en av skribenterna, emeritusprofessor John Hedley Brooke.

Syftet med boken är inte att försvara kristendomen – redaktören Ronald L Numers skriver i förordet att hälften av skribenterna är agnostiker eller ateister. Den ska snarare ses som ett slags brobygge ”mellan de ateister som är övertygade om att kyrkan alltid försökt förhindra vetenskapens framfart och de troende som vet att vetenskap är religionens värsta fiende”.

Det är alltså inte bara påståenden i stil med att kyrkan hindrade naturvetenskapen på medeltiden som forskarna vill förkasta, utan också en del av de påstådda sanningar som slängs fram i vissa religiösa kretsar. Som att kristendomen gav upphov till naturvetenskapen, att Einstein trodde på en personlig Gud eller att kvantfysiken bevisar att den fria viljan finns. Läs boken och se om du låter dig övertygas.

I sammanhanget måste nämnas att ordet myt inte används i dess strikta vetenskapliga betydelse (innehållet i en myt kan ha symbolisk giltighet trots att den inte ska ses som historisk sanning) utan som vi använder det då vi samtalar i vardagen: i betydelsen osann.

Läs mer här, vetja.

Christa
John Hedley Brooke var en mycket trevlig man med en mycket fin brittisk engelska. Hans avsnitt i boken handlar om myten att det naturvetenskapen som skulle vara den främsta orsaken till västvärldens sekularisering.

Hårklippning på finska

11.3.2015 15:08

Jag klippte mig senast sent i somras. Missnöjd. Klippte om mig själv och det hela slutade med att jag fick träffa min äldre yngre syster i ett köpcentrum i stan för akutklippning (håret var då för ojämnt för att jag skulle våga visa upp det för en frisör).

I går var det dags igen. Det var första gången jag besökte en finskspråkig frisör och kände att jag inte nämnvärt besvärades av att inte kunna småprata (eller förklara hurudan frisyr jag vill ha).

Man kan faktiskt bli bättre på finska. Det går.

Och på tal om finska och mitt tidigare inlägg om en av reglerna: Bättre vetande människor har förklarat för mig att man absolut inte kan säga koirat ovat mukavat utan BARA får säga koirat ovat mukavia. Grammatikboken jag läste hade ett fel, eller så hörde regeln till sektionen "i princip rätt men ändå helt oanvändbart".

En tvåa på Georgsgatan

10.3.2015 17:30

Min kollega bor på Georgsgatan, mittemot hotell Torni.

Vi bor i höghus i Esbo och vi gör det av förnuftsskäl. Det känns vettigt att äga sin bostad. Det känns inte vettigt att ta ett jättejättestort lån. Det får inte ta mer än 30 minuter att ta sig till jobbet, dörr till dörr (min arbetsväg är kortare nu än den var från Södra Haga, jag jobbar i sydvästra Helsingfors).

Det finns många plus med att bo utanför stan. Det är tyst, barnen kan gå ut i parken själva. Och sånt ni vet.

Men i mitt stilla sinne drömmer jag om en tvåa på Georgsgatan. Till hösten börjar Juni förskolan och då kommer vi att vara stuck in Espoo forever. Så om någon har en trevlig bostad i södra Helsingfors för långsiktig uthyrning: Speak now or forever hold your peace.

(Vad tror ni förresten om en lång serie blogginlägg om det spännande förortslivet? Med mycket bilder på 80-talstegel och betong?)

Christa
Christa
Christa
Christa

Staden

10.3.2015 14:59

Jag har bott i Helsingfors sedan 2003 (fyra år i kärncentrum, fem år i förorten och tre år i Esbo).

För varje år som går ter det sig lite mer osannolikt att jag flyttar tillbaka till mina hemtrakter. Men det är ingen omöjlighet, förstås.

Bäst och sämst är anonymiteten. Bäst för att den är frigörande, sämst för att det ibland blir ensamt.

I morse när jag sprang på rullbandet vid det gym jag ibland besöker i Kampen, blickade ut mot Runebergsgatan medan det ljusnade, då tänkte jag (hög på springendorfiner) att jag älskar den här staden.

Fast jag ännu refererar till Nykarleby som hem då och då som vet jag inte var jag skulle känna mig mera hemma än här. Med det sagt menar jag inte att jag inte skulle känna mig rotlös ibland, för det gör jag. Men hemma är nog ändå här.

När blev ni hemma i er nya stad?

Christa
"Min" universitetshållplats på Alexandersgatan.

Linus Mickelsson-Jakobstad

7.3.2015 18:44

Det här med Linus namn är ju inte så lätt alla gånger.

Officiellt heter han ju Jacob Mickelsson.

I lillgrabbens tolkning Linus Mickelsson-Jakobstad.

Torsdagar kl 18

6.3.2015 8:22

Torsdagar klockan 18. Det fanns en tid då det klockslaget innebar en smärre kris i vår familj. Orsaken? Femåringens schemalagda fritidssysselsättning.

Till en början gick det ganska bra. Hon fick ta på den fina gymnastikdräkten, fick springa av sig, fick ett klistermärke i häftet på slutet. Men efter några månader svalnade intresset. En femåring har väldigt svårt att förstå vad det innebär att klockan är 17.45 och att man verkligen måste åka iväg. Särskilt då man allra helst vill stanna hemma.

Jag vägrar tro att barn i dagisåldern behöver hobbyer. I vår familj har vi hoppat över dem. Simskolan har vi ersatt med regelbundna besök till simhallen med hela familjen (dottern har lärt sig både att dyka och simma). Skridskoskolan har vi skippat, men snör på skridskorna de lördagsförmiddagar vi har lust och vädret tillåter (och packar ner varm kakao och kex). Musiklekis prövade vi på när flickan var fyra, utan större framgångar då heller. Det som senare väckte hennes sovande musikintresse var varken Imse vimse spindel eller maracas i trä, utan en Disneyprinsessa på is och en ABBA-musikal. Bägge har gått på repeat i dvd-spelaren hemma. I samma veva flyttade en liten musikalartist in hos oss, och engelskan tycks vi ha fått på köpet.

I en korridor i hemmet har min man förbjudit mig att ställa en möbel, då den är vigd för fotboll och innebandy (ja, vi har repor i parketten).

Tids nog hinner vi med torsdagar klockan 18.

Texten publicerades i KP på torsdagen.

Tolv år av grubblande har fått ett svar (med en bunt undantag som bekräftar regeln)

3.3.2015 19:02

För att fortsätta på mitt tidigare inlägg: Det händer ju inte ofta att jag läser finsk grammatik om kvällarna. Men ja, det händer att jag gör det. Jag har undrat över varför det är så svårt att lära sig tala en god finska och tänker att det måste hjälpa åtminstone om jag kompletterar praktisk övning med studier.

Och vet ni vad - det är för det mesta belönande. Alltsedan jag flyttade till södra Finland och började använda finska då och då i vardagen (ja, jag studerade på finska i fyra år också) har jag grubblat på och förvirrats över användningen av adjektivpredikatet.

I går lärde jag mig att när subjektet står i pluralis kan adjektivpredikatet stå i BÅDE partitiv och nominativ pluralis, men oftast uppfattas partitiven som en mera idiomatisk och naturlig form trots att nominativen helt grammatikaliskt sett är korrekta. Exempel: Koirat ovat mukavia (eller mukavat). Ett av undantagen är plurale tantum-ord, exempel: Penkkarit olivat onnistuneet.

Bra va?

Edit 5.3. Människor som KAN finska har påpekat för mig att det senare exemplet (Koirat ovat mukavat) låter HELT fel. Vill ju inte vilseleda någon stackars skraltig finskatalande ödeskamrat.

Objektet

2.3.2015 22:09

Det finns kvällar då jag tittar på tv-serier och så finns det kvällar då jag läser finsk gymnasiegrammatik.



Jag är Christa. Jobbar med text och bild. Bor i södra Finland. Du når mig på christamickelsson(at) gmail.com.

Follow

Arkiv


Teknik: Magnic Oy

Logga in