Min favorit

30.4.2015 14:06

Pust! Hur kommer det sig att jag två veckor i rad tänkt att veckan som kommer antagligen blir ganska lugn och skön men ändå visat sig bli rena motsatsen?

Rolig arbetsvecka, i alla fall, om än lite för stressig.

Publicerar också min absoluta favoritbild av gårdagens skörd. Den kommer inte att publiceras i KP, eftersom den inte har något att göra med texten jag skrivit. Här finns några fler bilder.

Nu: Vi slutar två i dag. Valborg! Ledigt!

Christa

Bombhundar och Singaporenudlar

29.4.2015 17:09

I mitt jobb är egentligen ganska många dagar de andra lika, men så kommer det också hela tiden dagar som avviker från det normala.

I dag började till exempel min dag med att jag körde omkring med firmans paketbil, sedan tog jag sexans spårvagn i ösregnet till domkyrkans krypta, där riksdagens öppningsgudstjänst hölls. När bombhunden snusat klart på min väska traskade vi fotografer genom lönngångar in till Domkyrkan och placerades rakt framför ministrarna och presidenten.

Sedan åt jag Singaporenudlar med en vän, gick hem längs med Lönnrotsgatan, sneddade över Sandvikstorget och fortsatte dagen med att desperat försöka få svar av alla riksdagsledamöter eller deras assistenser i en gallup vi gör.

Christa
I väntan på min lunchdejt (och för att komma undan regnet) gick jag in i en butik på Alexandersgatan.

Hemifrån

27.4.2015 19:43

Ungefär en dag i veckan brukar jag jobba hemifrån. Jag och min kollega som också jobbar hemifrån, ungefär lika ofta, har konstaterat att vi är mycket effektivare då vi gör det. Dels för att vi känner att vi måste bevisa för de andra på redaktionen att vi inte slappat, men mest för att det inte går tid åt till resor, pauser, smalltalk och till lösa alla andras jobbproblem.

Men det finns ett litet problem. Linus (som har hemmakontor) tycker att han har rätt att samtala med mig under min arbetsdag. Men det förstår ju vem som helst att det inte går för sig.

Signatur "Dålig fru"

Om orden, de många

25.4.2015 15:54

Författaren Katarina Gäddnäs skrev en kolumn i KP häromveckan om sin ordtrötthet och önskan efter ett predikofritt år (varpå en insändarskribent som tillägg önskade sig ett författar- och journalistfritt år men det är en annan historia).

I det jobb jag är det text, text och text. Nästan hela tiden. På nätet finns ju bilderna förstås, men jösses vad det produceras text också där. Åsiktstext, kanske allra mest.

Jag sökte efter en gammal artikel jag skrivit och snubblade en fyra år gammal intervju med forskaren Lili-Ann Wolff jag gjort. Hon säger så här: ”Det moderna tänkandet bygger på en djup tilltro till förnuftet. Att förstå världen blir då i första hand att med ord kunna uttala fakta om den, inte att kunna handla rätt.”

Och så har vi min kollega Sofia Torvalds intervju med författaren Monika Fagerholm, också den från 2011, och det där ena korta avsnittet som levt med mig sedan dess:

”Hon tror på att vara sträng mot sig själv och inte tro att man varit med om något bara för att man kan sätta ord på det.

– Det har jag lärt mig själv av min man som inte är det minsta intellektuell. Att alltid ha ord är ett effektivt sätt att skydda sig själv. Man kanske behöver vara skyddslös för att riktigt få vara med, också i sitt eget liv.”

Man kanske behöver vara skyddslös för att riktigt få vara med, också i sitt eget liv.

KP:s pärm, 37/2011.

Denna dag, ett digestivekex

24.4.2015 15:20

Det är möjligt att den här dagen trots allt inte går till historien som världens sämsta, för min kollega bjöd precis på munkar på eftermiddagspausen. Annars har dagen inte varit så mycket att hurra för. Ni vet, jag kunde inte sova och vaknade alldeles för trött, bråk hemma, det fanns inte ett enda plagg jag kunde tänka mig att ha på mig, bussen kom aldrig och den som kom var överfull, jag hann inte äta morgonmål och fick överleva fram till lunch på ett digestivekex. Allt för många deadliner och allt för lite energi. Och pms på det.

Men så var den ju trots allt ett undantag. Att nästan varje dag få känna att livet är roligt är ju inget annat än en ren lyx.

Christa
Omständigheterna krävde ett filter på den här bilden, förlåt.

Ett av alla dessa köksbord

23.4.2015 14:01

Jag sitter och skriver nyhetstext om kyrkliga strukturförändringar och läser samtidigt mängder av härligt byråkratiska dokument på det andra inhemska. Men det intresserar ju inte så hemskt många, så jag tänker mig att några foton på ett naturligt förekommande (alltså oarrangerat) stilleben från vårt köksbord faller fler i smaken.

Fast vad vet jag – vem bryr sig om ett av alla dessa köksbord på en av alla dessa bloggar egentligen? Låt vara att livet alltid blir bättre när det får levas med en kökssoffa, nog känns det futtigt med kökssoffor ibland.

Christa
Christa

Top notch

21.4.2015 15:32

Det är på något sätt fint att ha barn som ännu tycker att man är top notch.

– Mamma, varför är du inte med i Voice of Finland?

- Pappa, du borde verkligen vara med i en matlagningstävling på teve.

19 april 2035

21.4.2015 15:24

Dagen då det hade gått tjugo år sedan Estonia sjönk befann jag mig i Sverige. Tidningsuppslag efter tidningsuppslag. Grafik, bilder, foton, intervjuer, stämningar, förklaringar, minnesbilder.

852 människor dog.

Låt oss säga att det är 19 april 2035. Jag undrar hur många uppslag i hur många tidningar som ägnas åt fartyget som förliste för tjugo år sedan, det med över 900 flyktingar. Jag bara undrar.

Christa
Bilden tagen i Göteborg, den där dagen då det gått tjugo år sedan Estonia förliste.

Ordningen är återställd

20.4.2015 16:49

Jag kan fortsättningsvis inte riktigt komma över att vi har en sexåring som hoppar hopprep och cyklar till barnkalas om söndagarna. När hände det?

Så gick en dag från vårt liv och det var en lycklig dag

19.4.2015 16:16

Att vara med en sexåring då hon är på sitt bästa humör är en glädje. I lördags tog vi bussen till Brunnsparken och gick omkring och förundrades över de vackra husen och blåsipporna som tittade fram här och var. På brunchen med mina systrar fick hon tre kompisar i form av ett finlandssvenskt-amerikanskt par och deras lilla hund. Mannen visade sig vara illustratör och ritade till allas vår förtjusning i ett nafs flera teckningar av henne, en av dem fick hon som en gåva. Hon kvittrade och log och skuttade omkring och jag älskar henne.

(I dag har hon mest varit arg och frustrerad över sitt försvunna hopprep och tagit ut sitt missnöje på mig.)

Christa
Mostern, teckningen och glädjen.
Brunnsparken och modern.

Lena instagrammar

18.4.2015 8:46

På tal om mitt tidigare inlägg om träning och samhällskritik, så postade superregissören Lena Dunham det här på Instagram tidigare i veckan.

It's not about the ass, it's about the brain.

Sedan är den en annan sak att jag förstår att det finns många som inte tränar med rätt motiv. Och att det är märkligt att vi måste träna "för att orka med den hektiska vardagen". Och att det i sig säger något om vår vardag. Såklart.

Fynden som inte längre finns

17.4.2015 17:52

Jag läste om Marias Teematekannefynd här och tänkte på fynden på loppisarna som inte längre riktigt finns att finna eller som åtminstone låter sig finnas med betydligt större möda än tidigare.

Förra våren hittade jag den här YSL-handväskan i mörkblått läder på en återvinningscentral, i gratishörnan. Jag kan naturligtvis inget om märkeshandväskor, men är den här fejk är den den ljuvligaste av fejkväskor, i gedigen kvalitet både inuti och utanpå, lagom sliten och utan minsta tillstymmelse till plastig känsla.

Christa

Sandvikskajen 13

17.4.2015 4:04

Jag har ett ljust och soligt arbetsrum på sjunde våningen. Där, i det stora fönstret, på det ordentliga fönsterbrädet i okänsligt material har jag inrättat en liten miniodling. Hittills växer några chiliplantor, en tomatplanta, lite persilja, lite basilika och mängder av blomkrasse där. Krassen odlar jag av frön jag samlade in från den blommande krassen på stugan i somras och odlar främst för att den ökar på mitt självförtroende eftersom den växer sig så stor så snabbt.

Varje dag när jag går in där och får tala med mina små växter och glädjas över deras framgångar eller oroas över deras motgångar blir min dag lite bättre. Billigt roligt.

Jag testar också på att förodla plantor till trädgårdslandet, men är osäker på när jag ska börja, hur mycket tid de vill ha på sig innan de ska ut i landet. Vad händer om man börjar för tidigt?

Jag lär mig lite mer om trädgård och odling hela tiden, mest genom trial and error. Läsa på och planera är definitivt sekundärt för mina eventuella framgångar.

Christa
Krassen växer sig stor, chilin tar lite mer tid på sig.

Nej, de går till gymmet

15.4.2015 16:19

Några ord om påståendet att självkritik i dagens individualistiska kultur har ersatt traditionell samhällskritik och den här texten i Sydsvenskan om att vi numera riktar kritik mot oss själva, mot vår kropp, i stället för att kritisera det samhälle vi lever i.

Utdrag ur texten:

I princip handlar det om en sorts träningsläger för moderna människor som befinner sig i en individualiserad tävling på marknadens villkor. Tydligast syns förändringen kanske i den gymkultur som inget har med motion och hälsa att göra.

Världen står inför flera stora kriser. Det har aldrig funnits så många arbetslösa som nu. Naturens kretslopp är allvarligt rubbat. De finansiella marknaderna är under tryck och skuldkriser plågar länder i väst. Vad gör då västvärldens befolkning? Samlas på gatorna för att protestera? Nej, de går till gymmet.

Världen är i skriande behov av kritik och nya idéer, men debattlusten har ersatts av pust och stön på gymmen, där människors enda kritik gäller temperaturen i duscharna eller att spinningcyklarna inte fungerar optimalt.

Jag förstår tanken bakom den här texten och kan hålla med om att det är en spännande jämförelse. Men varför får jag ändå känslan att personen som skrivit den aldrig satt sin fot på ett gym? Är det inte orättvist att beskylla just västvärldens gymbesökare för hela västvärldens ideologiska passivitet? Vad är det för nonsens att all kritik gymbesökare är kapabla till gäller spinningcyklarnas skick?

Jag håller med om att vi är passiva, obegripligt tröga och likgiltiga inför världens problem, i en tid då vi har mer information än någonsin om hur världen är beskaffad (att det i någon mån är detta gigantiska och ohanterliga informationsflöde som passiverar oss kunde man också argumentera för).

Några helt personliga iakttagelser (jag utgår inte från att andra inte kan ha dragit helt andra slutsatser och att det finns en gymkultur ”som inget har med motion och hälsa att göra” fast jag själv inte har någon erfarenhet av en sådan):

- aldrig har ett besök på gymmet minskat på min energimängd i det långa loppet.
- jag vill påstå att de timmar (ungefär tre i veckan) jag spenderar på gymmet inte ersätter samhällsengagemang och -kritik utan snarare slösurfande och slappande, kanske lite shoppande.
- muskelträning motverkar psykiskt illamående och ångesttankar (som ofta anses vara en produkt av just den kultur där människan ska hävda sig på en individualiserad marknad).
- regelbunden träning har ökat min fascination över människokroppen, dess skönhet och dess förmåga men också dess begränsningar. Jag tar det inte för givet att min kropp ska fungera och vara stark, men gläds och är tacksm över varje dag den är det.
- när jag började träna på gym för sedan var en av orsakerna att bli av med några kilon jag hade gått upp. Tre år senare motiveras jag i mycket högre utsträckning av hur bra träningen får mig att må och hur träningsuppehåll ger mig ryggvärk och sämre sömn.

Så nej, jag håller inte med om att just gymkulturen är det tydligaste exemplet på att självkritik ersatt samhällskritik. En betydligt intressantare fråga är den om hur träning blivit en klassfråga. Men den tar vi en annan gång.

Christa

31 is the new 30

14.4.2015 15:57

Nog är det bara så att det är härligt att få möta morgonen med uppvaktning, kramar och pussar av dem man älskar. Tacksam!

Vid alla bemärkelsedagar upprepar sig samma mönster som består i att Linus frågar vad jag vill ha i present varpå jag lyfter fram att jag absolut inget behöver. På något underligt vänster blir det ändå alltid gåvor.

31!
Christa
Födelsedagsgåva av Linus, ett Sigmaobjektiv till "Junis" kamera.
Christa
Dagen till ära var det ingen som blev osams på vägen till dagis.

Fira jul för mig

13.4.2015 20:47

I dag kom jag hem senare än vanligt och hemma har det tisslats och tasslats medan jag varit borta. Minstingen förklarar det hela så här: "Vi ska fira jul för dig mamma."

Jag väntar som ett litet barn på vad morgondagen för med sig.

Spretig

12.4.2015 19:46

Tidigare i år blev vi med elpiano. Jag är uppvuxen med piano och är van vid att man ska kunna klinka lite då man vill, ta ut melodier, ackompanjera. Då jag gjorde stora ettan i violin i gymnasiet tog jag också pianolektioner.

Ofta önskar jag att jag inte var så spretig i mina intressen och kunde fokusera mer på en sak. Det gäller för övrigt i jobbet också. Jag vill göra allt, lära mig allt, testa allt. Problemet med det upplägget är att den som är lite bra på många olika saker aldrig blir riktigt bra på något. Men så är en av orsakerna att jag tycker så mycket om mitt jobb också att arbetsbilden är så bred och redaktionen så liten att alla behöver kunna det mesta.

Jag har svårt att förstå människor som inte hittar en hobby. Jag vill ju göra allt!

Jag vill:

- bli riktigt bra på att spela piano, hinna spela violin i klassisk orkester, starta ett halvakustiskt band där jag spelar violin och sjunger, och skriver låtar.
- blogga mera och bättre (har olika projektbloggar på idéstadiet).
- träna mera, utveckla muskelstyrka och vighet (har aldrig drömt om långlopp).
- få utlopp för min kreativitet genom att sy om mer kläder, inreda mer, fotografera mer.
- spendera varje vaken timme med näsan i saklitteratur, lära mig mer om fler saker.
- engagera mig ideologiskt i samhällsfrågor.
- skriva mer och bättre. Inte skönlitterärt, men gärna i essäform.

Ibland kan jag känna att det vore så skönt att ha ett specialintresse som kunde få all tid och kreativitet, och som aldrig behövde samsas eller konkurrera med andra.

Känner ni igen er?

Christa
Christa

Helt sjukt frisk

11.4.2015 8:24

Den tre dagar långa kursen jag gick leddes av Timo Kirves, smått legendarisk fotograf och bildredigerare, 75 år.

Om sitt hälsotillstånd sa han så här: – Jag har övervunnit cancer och stroke, så nu är jag helt sjukt frisk.

Bra inställning.

På kurs

9.4.2015 21:20

Onsdag till fredag den här veckan hittar ni mig inte alls vid Sandvikskajens på KP:s redaktion som vanligt utan i Arabias konstkvarer, närmare bestämt i Stadin ammattiopistos datarum. Av någon outgrundlig anledning blev jag antagen som stipendiat till en tre dagar lång kurs i digital bildbehandling (fokus på bilder som ska tryckas) av Patricia Seppälän säätiö.

På kursen finns bara yrkesmänniskor med fotografi som huvudsaklig syssla. Och så jag då, som tycker att det är kul att meka på i photoshop lite grann.

Det jag lärt mig kunde sammanfattas ungefär med att det är väldigt lite jag kan.

En trädgård och en samling böcker

6.4.2015 20:36

I dag har jag varit utomhus i över två timmar på eftermiddagen, det kan hända att jag inte har varit ute så länge i ett streck sedan september. Det var mulet och nu känner jag hur huden stramar åt, så där som den kan kännas efter en lång dag i solen på sommaren. Ett underligt land vi bor i.

En butik var öppen i dag, annandag påsk, och det var just den butik jag ville besöka. Att man hittar nya intressen är väl inget konstigt i sig, men få saker har jag tidigare varit så genuint ointresserad av som trädgårdsarbete. Visdomsord i stil med "Den som har en trädgård och en samling böcker saknar intet" har inte direkt öppnat sig för mig om vi säger så.

Nu har jag ju inte riktigt en trädgård, utan en balkong med sina begränsningar och en vild sommaräng som är onåbar största delen av året. Ändå sår jag mina frön, vattnar och vårdar. Kräver inget, men gläds desto mer.

Christa
Timjan och lavendel fick följa med hem till balkongen.
Christa
Syrénkvistar.
Christa
Små påsar med förhoppningar.

Tacksam

5.4.2015 16:55

Jag har en person i mitt liv som har den löjligt besvärliga titeln styvsvärmor. Även om den är korrekt tror jag att det här är första och sista gången jag använder den. Så låt mig i stället kalla henne bara Ilona.

Att barnen inte fått ha sin biologiska farmor kvar är förstås bara tråkigt och sorgligt, men det betyder inte att vi inte är glada över att ha Ilona i våra liv. Tack vare henne (och svärfar förstås) får vi samlas till festmiddag efter festmiddagar, hela stora familjen Mickelsson på femton personer. Tack Ilona, du är en av de mest osjälviska och omtänksamma personerna jag vet.

Den här påsken har vi också i vårt eget lilla hem två gånger fått förebereda och duka upp fester kring bordet för omkring tio personer. Förra natten fick jag också bädda två extra små sängar för två söta kusiner.

Vi är inte de perfektaste, de lyckligaste, de vackraste eller de mest intressanta. Men vi har varandra - och det är inte lite det.

Christa
Duk: Fida. Vas: farmor Anna. I vasen: syrén. Glas: svärfars avlagda. Servetter: Marimekko.

Livet är lite roligare

3.4.2015 19:20

Livet är lite roligare med en kompis på besök. Den allra första kompisen dessutom, som vi träffar så sällan numera. När de var två år bodde de några hundra meter från varandra och var tillsammans tre dagar om veckan då jag var på jobb. Jag är så glad att den här vänskapen har fått leva vidare.

Christa
Christa

Det är påsk

2.4.2015 16:47

Vi har laddat upp med mat, skaffat lånekatt och släktingar är snart på antågande. Allt för att påsken ska bli så gemytlig som möjligt.

Glad påsk!

Ska vi talas vid måste jag vara ärlig

1.4.2015 17:35

Det här är en text om Ann Heberlein, debattören, författaren, etikforskaren. Om man vill bekanta sig med henne kan man till exempel lyssna på Sveriges radio och filosofiska och teologiska rummet, där hon ofta medverkar och alltid framstår lika kvick.

Som många andra fastnade jag för henne tack vare den brutalt ärliga självbiografiska boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Även om hennes övriga produktion har en annorlunda prägel, känner man alltid igen Ann i texterna.

Krönikor skriver hon bland annat för Dagens nyheter, till exempel här.

Den här påsken läser jag hennes nya bok Gud, om vi ska talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig. Recension utlovas i KP och här på bloggen också om det vill sig väl. "Ska vi ta vår relation vidare, eller ska vi bryta här?" är en av de frågor hon ställer. Intressant, eller hur?

Christa
Jag hade lyckats boka en egen intervju med Heberlein på bokmässan i Göteborg. Hon dök inte upp, men jag gillar henne ändå.


Jag är Christa. Jobbar med text och bild. Bor i södra Finland. Du når mig på christamickelsson(at) gmail.com.

Follow

Arkiv


Teknik: Magnic Oy

Logga in