En kottes liv

26.8.2016 15:41

I sommar lärde jag mig att tallens hankottar är de små och gröna, honkottarna de bruna och förvedade. Hankottarna producerar pollen som med vinden förs till honkottarna. Efter att honkottarnas ägg befruktats utvecklas embryon, vilka släpps ut när de mognat. Tomma kottar faller sedan till marken och dör.

Efter stormiga augustinätter ligger det tusentals och åter tusentals kottar på marken. Tätt, tätt intill varandra ligger de och när de är som flest är det omöjligt att sätta ner sin fot utan att trampa på en av dem.

Tittar man snabbt ser de identiska ut. Men den som tittar närmare märker att alla är olika. De har vuxit på träd som mått olika bra, med olika växtkraft. En del kottar har slitits ur träden långt i förtid, andra hänger kvar trots att de redan borde ha fallit ner. Men till sist ligger de ändå alla där på marken.

Ibland tänker jag att det måste trevligt att få vara en alldeles extraordinär kotte, en sån som är dubbelt så välskapt som de andra, en sån som producerar oerhört högkvalificerat pollen eller en sån som inhyser oerhörd mängd embryon att sprida för vinden.

Men så inser jag att det där med att vara en högst ordinär kotte, en sån som gnetat på och varit kotte efter bästa förmåga, inte är så tokigt ändå. Som gjort sitt bästa utgående från de villkor som blivit den given. Som förhoppningsvis får falla till marken först när den gjort sitt. Inte som ett nederlag, utan som något slags segerfest.

Texten publicerades först i KP 34/2016.

Vi gjorde det!

17.8.2016 13:17

Vi lyckades stiga upp, komma oss iväg, komma i tid, hitta rätt och allt det där ni vet. Visst är det en alldeles särskild känsla, att föra sin 7-åring till skolan den allra första skoldagen.

De där kullerstensgatorna

10.8.2016 22:44

Om hösten händer det sig att jag tänker tillbaka på de där första trevande dagarna som nyinflyttad i Helsingfors. Redan andra dagen sprang jag på honom, av en händelse, helt oplanerat. Tänk det.

Så många andra vägar livet hade kunnat ta. Men nu tog det den här.

Vi låtsades inte om det

10.8.2016 22:07

Det hände sig en av de där riktigt varma dagarna i juli att vi gick på en grusväg omgiven av grönska. Sommaren hade redan nått sin kulmen men vi låtsades inte om det.

Det har inte ens gått två veckor men det känns som två livstider sedan.



Jag är Christa. Jobbar med text och bild. Bor i södra Finland. Du når mig på christamickelsson(at) gmail.com.

Follow
Teknik: Magnic Oy

Logga in