Små lappar

29.5.2017 21:11

Det hände sig att jag skickade ett litet kärlekbrev åt honom och det hände sig också att jag fick ett svar.

That violine girl

12.5.2017 23:32

Jag hade skjutit på det, tänkt att vi hinner, att hon får om hon vill.
För jag orkade inte vara den som introducerar ett instrument för mitt barn och står för hela lusten själv.

Men så kom den dag när hon bestämde sig för att hon ville börja spela violin.

Nu har vi spelat i ett år. Vi, för att ett ganska litet barns hobby ju trots allt ändå också är föräldrarnas.

Det här har jag märkt:

- Det kräver tid. Men egentligen inte så mycket tid som lite extra energi. Mitt mål är att vi övar fem minuter minst tre gånger i veckan, helst fem gånger i veckan. Det har lyckats vissa veckor, misslyckats andra.

- Poängen med att öva regelbundet (och att öva överhuvudtaget) är att det är så mycket roligare att komma till lektionen och märka att man kan än att komma till lektionen och vara lika dålig (eller sämre) på stycket som veckan innan.

- Att spela ett instrument är att ständigt öva sig i att man inte är bäst i världen. Det är en övning i ödmjukhet och självbild. För börjar man som sjuåring finns det många många andra som börjat när de var tre (särskilt i ryska elever, vår lärare råkar vara rysk och favorit bland många ryska familjer i trakten). Att spela ett instrument ska helst vara att jobba mot sig själv, inte att jämföra sig med andra. Det här kräver övning, men jag vill hävda att det är ganska bra att öva sig på detta.

- Att spela ett instrument öppnar en liten del av en ny värld. En värld av noter, toner, takter, rytmer. Jag tänker mig att det måste vara bra att lära sig lite om denna värld även om man inte ska bli yrkesviolinist när man stor (vilket öde!).

- Att spela på konsert är lite pirrigt, men bra för självförtroendet. Jag har gett en liten belöning för varje konsert, för att öka motivationen. Det behövdes särskilt inför den allra första konserten, men en liten slant eller present är rätt trevlig uppmuntran också när man är lite mer van.

Fyra dagar i Åbo

9.5.2017 15:43

För det mesta håller jag hus i södra Helsingfors och södra Esbo, i en trygg rörelse mellan jobb och fritid. Men ibland vidgas cirklarna. Jag fick åka till Åbo för ett jobbuppdrag i några dagar. Och som grädde på moset fick jag träffa tre vänner, två av mina äldsta och en bonusvän som jag är så glad för.

Hannah, Lena och Sarah

2.5.2017 15:15

Hur tråkigt är det att sista avsnittet någonsin av Girls sänts? Jättetråkigt.
Jag skrev en kort text om vad Girls, Hannah Horvaths nakna kropp och brittiska Sarah Coakleys teologi har med varandra att göra här.

Sarah Coakley är förresten en intressant teolog som skriver mycket om kroppen och vår tids syn på den. Hon menar att kroppen i samtiden verkar vara lika svårfångad som ständigt närvarande. Kroppen är ”sexuellt bejakad, men också puritanskt straffad, genom diet och träning”.

Om ni inte orkar läsa Coakley (det har jag inte gjort, men citerar henne ändå skamlöst) kan ni åtminstone se Girls. Okej?



Jag är Christa. Jobbar med text och bild. Bor i södra Finland. Du når mig på christamickelsson(at) gmail.com.

Follow
Teknik: Magnic Oy

Logga in