Lekparkseffekten

7.10.2012 20:49
Länge trodde jag om mig själv att jag skulle lära mig perfekt finska när jag flyttade till huvudstaden. Snabbt fick jag omvärdera mina höga tankar om mitt eget språköra.
Länge trodde jag att det inte fanns några sociala skillnader mellan finskspråkiga och svenskspråkiga och att jag som är så bra på att uppfatta sociala koder inte skulle ha några problem att klara mig socialt i grupp lika bra på finska som på svenska. Också där hade jag fel.
Jag har minglat med vilt främmande människor i femton olika länder men ingenstans har jag har jag ordlöst fått be så mycket om ursäkt för min existens som i det öppna dagiset som ligger tvärs över vägen från oss. Sällan har jag känt mig så udda som där bland legohus, småbilar och barbiedockor. Som en känguru i Pyhäjoki.
Och ändå är alla föräldrar så klart bara rara och hyggliga.
Men lekparkseffekten skonar ingen.
Sara S
7.10.2012 23:30
Intressant..eller vad man nu skall använda för ord. Är det just bara på dagiset eller är det i andra finska sammanhang likadant?
Christa - 9.10.2012 16:14
Inte så mycket i andra sammanhang :) Och föräldrarna och personalen på Junis riktiga dagis är jättetrevliga, måste påpekas!
Sanna
8.10.2012 16:09
hmm... jag har märkt lite liknande tendenser i lekparkerna (gruppverksamheten inomhus) i Hfors. Det tycks vara rätt "slutna" grupper och det är som ny förälder väldigt svårt att komma in i gruppen. Finns det ingen personal i det öppna dagiset som ser till att "nya" föräldrar ska känna sig välkomna?
Christa - 9.10.2012 16:14
Ja, det är ju just de slutna grupperna som är problemet. Att åtminstone en i gruppen skulle säga "Hej, var heter du?" tycker jag inte borde få vara för svårt. Men jag vet ju själv att det lätt går så att man inte hinner med nykomlingar när man redan har det så trevligt i sitt lilla gäng.
Anne-Mie
9.10.2012 18:00
Känner igen mig precis när jag går till parken med M, och det har förstås inget med finskan att göra. Lekparker har nya sociala koder jag inte vet nånting om. Jag har haft ett inlägg med nästan samma rubrik på gång i någon vecka, men inte fått det färdigskrivet än. Ska ta mig i kragen och göra det. Lycka till :)
Christa - 9.10.2012 20:38
Tråkigt men trösterikt att höra! Men på "finlandssvenska" klubbar har jag haft lätt att passa in. Märkligt. Eller så är jag en av de där i gänget där, som stänger ut andra ...
Sanna
10.10.2012 16:14
Måste ännu kommentera att jag märkt det samma som du skrev i ditt svar till Anne-Mie, att det i finlandssvenska grupper fungerar hur bra som helst...
Bettan
10.10.2012 21:27
Jag minns att jag kände lite likadant då jag i början av mamma-karriären började besöka ett (svenskspråkigt) föräldra-barn café...Omedvetet, tror jag, öppnade man inte gärna upp för nya ansikten utan stod hellre tyst bredvid. Jag hade tur att träffa den personen som sa "Hej, vad heter du?" och hon blev definitivt en språngbräda in i sällskapet. Efter nåt halvår kände jag mig nästan som en i gemenskapen :).
Anne-Mie
11.10.2012 18:49
Ni har säkert rätt Christa och Sanna att det är lättare att passa in i sin egen kulturella grupp. Man kan koderna som Christa skriver. Och det underlättar förstås alltid om man känner eller ens känner igen någon, vilket ofta är fallet i en finlandssvensk grupp. Jag har ju inte ännu fått testa det, här är jag alltid en udda typ.
Hursomhaver, det är en ny och främmande upplevelse att börja umgås med folk med vilka den enda direkt synliga gemensamma nämnaren är att man har barn. (Hu en så lång, luddig mening, men ni förstår säkert :p)


Jag är Christa. Jobbar med text och bild. Bor i södra Finland. Du når mig på christamickelsson(at) gmail.com.

 
Follow
Teknik: Magnic Oy