269,34 euro

5.9.2013 13:45

Så här tänker jag om förslaget att förnya hemvårdsstödet:


- Att det inte är någon mänsklig rättighet att stanna hemma med sina barn tills de fyllt tre. Att Finlands stat varit generös och gjort det möjligt är en annan femma.


- Att ett barn i en familj där den ena föräldern enligt det föreslagna systemet är vårdledig så länge hon får (och den andra inte är vårdledig alls) är knappt två år då det börjar på dagis. I mina öron låter det inte huvudlöst.

- Att jag tror att statistiken åtminstone skulle snyggas till om vårdledigheten delas
upp på föräldrarna. (Den statistik som nu säger att 96 procent av vårdledigheten tas ut av mammor.) Jag välkomnar åtminstone ett försök.


- Att varje dag trippar tusentals finländska storasyskon iväg till dagisar medan deras bekväma
vårdlediga föräldrar (fullt kapabla till kaoshantering) tar hand om deras småsyskon.

- Att jag har varit en av dem. (Ja förutom dedär veckorna av akut förlossningsdepression då det enda jag gjorde riktigt väl var att banka huvudet i toalettgolvet i hopp om att ångesten skulle lindras något. Då var jag inte så kapabel.)


- Att invanda strukturer inte är onda i sig och kanske rent av passar de flesta, men är ett gissel för personer som hellre skulle ha andra möjligheter.


- Att pappor som är vårdlediga kan frigöra fler jobb för mammor som kanske inte skulle vilja vara vårdlediga. Åtminstone frigör de fler jobb än de pappor som aldrig någonsin lämnar sina arbetsplatser för barnaskötsel.


- Att det helt på riktigt är svårt att skilja barnets bästa och sina egna drömmar och behov. Att det nästan inte går att frigöra sig från sin egen livssituation så att man helt objektivt kan se på saken. Av egen erfarenhet vet jag att lust att vara hemma med barnen ibland är olust att jobba. Men också att lust att jobba ibland kör över det som är bäst för hela familjen. Att triumfen över att få vara barnets centrum ibland kan vara viktigare än de altruistiska strävandena. Och att brist på jobb, olust att ta tag i sin utbildning och ångest inför framtiden ibland gör att föräldrar är vårdlediga.


- Att det helt säkert finns många människor med ädlare motiv som står i närmare kontakt med sina sannaste önskemål än jag.


- Att jag är tacksam för att varje månad fått hemvårdsstödet OCH kunnat jobba deltid/göra frilansuppdrag medan mitt äldre barn går på dagis och min man tar hand om det yngre barnet. Men att vi sådär rent ekonomiskt hade klarat oss utan det där månatliga stödet. (Vi har båda medianlöner och lever utan större utsvävelser.)


- Att många av oss tenderar vilja försvara de val vi gjort, oberoende av om vi tycker att de var bara bra eller inte.


- Att ingenting gör mig så frånvarande som förälder som perioder då jag oavbrutet tar hand om barnen.


- Att jag inte är säker på att jag skulle skriva ett sånt här inlägg om min vårdledighetsperiod precis höll på att börja i stället för just tagit slut (trots att jag bara med nöd och näppe tagit ut fler hemvårdssstödsmånader än jag också hade haft rätt att göra om regeringens nya förslag går igenom).

- Att det finns lika många livssituationer som åsikter. Men att bestämmelserna måste vara de samma för alla.


- Att jag lyft hemvårdsstöd i 15 + 9 månader. Och att min egenföretagande man aldrig lyft hemvårdsstöd men nog i drygt tre års tid varit hemma med barn 1-2 dagar i veckan.


- Att jag inte skulle vilja återgå till heltidsjobb om min man inte hade ett jobb som möjliggör lite kortare dagisdagar för barnen (och tillsvidare dagislediga fredagar).

Anna vW
5.9.2013 16:08
Skriver under ALLT. Mycket välformulerat, så skönt när nån formulerar saker bra och så kan man bara nicka och humma "just det!". Jag har också känt detta: "Att ingenting gör mig så frånvarande som förälder som perioder då jag oavbrutet tar hand om barnen." - men inte kunnat lägga ord på det.
Christa - 6.9.2013 4:07
Roligt att vi delar den erfarenheten!
Elisabeth
5.9.2013 20:11
Håller med Anna vW; väl formulerat och tankeväckande!
Christa - 6.9.2013 10:01
Roligt att du läste och bra om det väckte några tankar!
Sanna
5.9.2013 22:56
Ja, många bra poänger. Hos oss valde jag just att stanna hemma tills vårt barn är 2 år och 9 månader, istället för att hon skulle börja på dagis vid årsskiftet som 2 år och 1 månad. Mannen vill tyvärr inte vara vårdledig och har med de projekt ha nu håller på med arbetsresor 1 gång/ månad ungefär. Deltid kan inte heller jag lobba, 80 % nog. Men stressen över långa dagisdagar, mannens arbetsresor, mina kvällsturer och att få allt det att gå ihop, gjorde att vi sköt på dagisstarten. Eventuellt ser allt lika ut ännu då, det kan vi inte veta, men då är hon i alla fall lite äldre.

Sådär allmänt vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om reformen. Jag är absolut FÖR att locka papporna att stanna hemma, men samtidigt vet jag att det för vissa typer av familjer inte alls är en bra sak med det delade hemvårdsstödet.
Christa - 6.9.2013 10:00
För en del blir säkert sammanlagt besvärligare, jo!
Charlotta
6.9.2013 11:47
Jag tyckte också det var ett välformulerat och tankeväckande inlägg som förtjänar många läsare. Har svårt att samla mina egna tankar om vårt välfärdssystem men sådär i största allmänhet tycker jag nog vi kan känna oss lyckligt lottade i Finland. Och jag uppmuntrar alla försök att dela föräldraledigheten mera jämlikt, men har svårt att föreställa mig att tvång är en god idé. Och vems bästa ska man egentligen se till i första hand; samhällets, mammans, pappans eller barnets? Alla har olika åsikter och olika situationer hemma.
Ritva
6.9.2013 15:55
Intressant för en pensionär att läsa!
Amanda
7.9.2013 16:53
Det första jag tänker på när jag läser det här är hur kan en mamma inte vilja vara hemma med sina barn så mycket som det är möjligt? Hur kan man sätta barn till världen och sedan förvänta sig att andra ska ta hand om dem? Uppfostra dem? Är det så konstigt att vissa ungdomar blir otrygga och våldsamma, ibland kanske inte respekterar de vuxna eller sina jämnåriga, när inte ens deras föräldrar tar sig tid för dem? Är tre år faktiskt så mycket tid att man inte "klarar av" att vara hemma så länge? Jag skulle gärna vilja veta vad som anses vara viktigare. För i mitt tycke borde den tiden vara en värdefull gåva. Den tiden går aldrig att fås igen. Och om karriären eller den egna tiden är viktigare borde man kanske inte skaffa sig barn. Det är ju självklart att papporna borde få möjligheten att vara hemma mera, men om det inte är en möjlighet då? Borde mammorna tvingas tillbaks till jobbet då utom möjlighet till de där sista månaderna av värdfull tid? Det finns ju en balansgång i allt. Men vem är det viktigare att mår bra? Barnen, eller föräldrarna?
Christa - 9.9.2013 12:39
Tack för din kommentar! För många familjer är det säkert så att pappan inte har möjlighet att vara hemma. Men då kan man fråga sig vad det beror på och hur man på lång sikt kan möjliggöra det. För jag tror att barn som får mycket tid med båda sina föräldrar mår allra bäst!
Matilda
7.9.2013 22:50
Många bra synpunkter, Christa. Fint att läsa. Också jag gillade den om "Att ingenting gör mig så frånvarande.,,".

Men Amanda, när skulle inte pappans föräldraledighet vara en möjlighet? Som du själv säger kan man ju inte sätta barn till världen som man inte tar hand om. Varför är det inte lika viktigt att pappan är föräldraledig?

Christa - 9.9.2013 12:36
Tack Matilda! Ja det är ju ensidigt att bara fråga mammorna varför de inte vill vara hemma med sina barn!


Jag är Christa. Drabbades av en massiv hjärnblödning med afasi i september 2017. Här får du ta del av mitt liv. Bor i södra Finland. Du når mig på christamickelsson(at) gmail.com.

 
Follow
Teknik: Magnic Oy