Nej, de går till gymmet

15.4.2015 16:19

Några ord om påståendet att självkritik i dagens individualistiska kultur har ersatt traditionell samhällskritik och den här texten i Sydsvenskan om att vi numera riktar kritik mot oss själva, mot vår kropp, i stället för att kritisera det samhälle vi lever i.

Utdrag ur texten:

I princip handlar det om en sorts träningsläger för moderna människor som befinner sig i en individualiserad tävling på marknadens villkor. Tydligast syns förändringen kanske i den gymkultur som inget har med motion och hälsa att göra.

Världen står inför flera stora kriser. Det har aldrig funnits så många arbetslösa som nu. Naturens kretslopp är allvarligt rubbat. De finansiella marknaderna är under tryck och skuldkriser plågar länder i väst. Vad gör då västvärldens befolkning? Samlas på gatorna för att protestera? Nej, de går till gymmet.

Världen är i skriande behov av kritik och nya idéer, men debattlusten har ersatts av pust och stön på gymmen, där människors enda kritik gäller temperaturen i duscharna eller att spinningcyklarna inte fungerar optimalt.

Jag förstår tanken bakom den här texten och kan hålla med om att det är en spännande jämförelse. Men varför får jag ändå känslan att personen som skrivit den aldrig satt sin fot på ett gym? Är det inte orättvist att beskylla just västvärldens gymbesökare för hela västvärldens ideologiska passivitet? Vad är det för nonsens att all kritik gymbesökare är kapabla till gäller spinningcyklarnas skick?

Jag håller med om att vi är passiva, obegripligt tröga och likgiltiga inför världens problem, i en tid då vi har mer information än någonsin om hur världen är beskaffad (att det i någon mån är detta gigantiska och ohanterliga informationsflöde som passiverar oss kunde man också argumentera för).

Några helt personliga iakttagelser (jag utgår inte från att andra inte kan ha dragit helt andra slutsatser och att det finns en gymkultur ”som inget har med motion och hälsa att göra” fast jag själv inte har någon erfarenhet av en sådan):

- aldrig har ett besök på gymmet minskat på min energimängd i det långa loppet.
- jag vill påstå att de timmar (ungefär tre i veckan) jag spenderar på gymmet inte ersätter samhällsengagemang och -kritik utan snarare slösurfande och slappande, kanske lite shoppande.
- muskelträning motverkar psykiskt illamående och ångesttankar (som ofta anses vara en produkt av just den kultur där människan ska hävda sig på en individualiserad marknad).
- regelbunden träning har ökat min fascination över människokroppen, dess skönhet och dess förmåga men också dess begränsningar. Jag tar det inte för givet att min kropp ska fungera och vara stark, men gläds och är tacksm över varje dag den är det.
- när jag började träna på gym för sedan var en av orsakerna att bli av med några kilon jag hade gått upp. Tre år senare motiveras jag i mycket högre utsträckning av hur bra träningen får mig att må och hur träningsuppehåll ger mig ryggvärk och sämre sömn.

Så nej, jag håller inte med om att just gymkulturen är det tydligaste exemplet på att självkritik ersatt samhällskritik. En betydligt intressantare fråga är den om hur träning blivit en klassfråga. Men den tar vi en annan gång.

Christa


Jag är Christa. Drabbades av en massiv hjärnblödning med afasi i september 2017. Här får du ta del av mitt liv. Bor i södra Finland. Du når mig på christamickelsson(at) gmail.com.

 
Follow

Arkiv

Teknik: Magnic Oy