En tillbakablick på 2017
”Kanske ni tycker att bilden är hemsk? Men jag ser bara liv. Tänk att jag lever!
.
Jag kan inte springa men jag kan gå. Jag kan inte tala så bra, men jag kan tala så att ni förstår. Jag kan inte använda min högra hand som förut men jag har en hand som fungerar perfekt.
.
Min personlighet har inte förändrats (men Linus säger att jag har blivit snällare) och mitt minne är nästan lika gott (mitt språkliga arbetsminne kan jag ännu jobba på).
.
Det är klart att jag funderar på hur det var förut, men det är ingen idé att dröja för länge vid de tankarna. .
.
Livet är skört, jag och du kan få en hjärnblödning när som helst eller bara annars dö. Men nu lever vi!
Efter nio
Här, ett år och åtta månader efter hjärnblödningen, hör och ser ni mig prata! Jag hade fått dom flesta frågorna på förhand, men jag är nöjd med hur det gick!
Tryck på länken: http://areena.yle.fi/1-50114619
4 sepember 2017
”I morse vaknade jag upp på vår ö i skärgården. Den morgonen var ljuvlig, som bara mornar på öar i skärgården kan vara i början av september. Nu, åtta timmar senare, ligger jag under lysrör i operationssalen och ingen kan säga om jag ska leva eller dö.”
En paus på ett och ett halvt år
Det hände en grej, men nu är jag back on track again.
Alla hjärnskador är annorlunda, min gjorde att jag inte kunde prata på halvår och halva min kropp förlamades.
Frågor på det?
Det här är en sida om mig, Christa Mickelsson. Jag fick en massiv hjärnblödning med tillhörande afasi 2017. Mitt liv består av rehab, familj, jobb och att bli bättre dag för dag!
Jag instagrammar på christa_mi
I min självbiografi “Ett blodkärl som brast” (Fontana Media) skriver jag om händelserna när jag plötsligt och helt utan förvarning drabbades av en massiv hjärnblödning. Jag vaknade upp på sjukhuset och var förlamad på högra sidan och alla orden var borta.