”Vad händer inom oss när tillvaron brutalt vänds upp och ner? Vad blir viktigt i ett liv som lika gärna kunde ha tagit slut? Ärligt och berörande berättar Christa Mickelsson om den där dagen i september 2017 som förändrade allt, och vad som hände sedan.”
I självbiografin ”Ett blodkärl som brast” (Fontana Media) skriver jag om händelserna när jag plötsligt och helt utan förvarning drabbades av en massiv hjärnblödning. Jag vaknade upp på sjukhuset och var förlamad på högra sidan och alla orden var borta.
”Det här är en berättelse om hur jag övervann mig själv. Min afasi är inte övervunnen, mina kroppsliga hinder är inte övervunna, men jag har vunnit en kamp för livet.
Alla säger att jag är stark som har kommit tillbaka efter en stroke och afasi, men jag ser det inte så. Jag är stark för att jag måste vara det. Det är som en urkraft.”
Ni som följer mitt Instagramkonto tänker säkert att allt är sagt på Instagram. Men två tredjedelar av boken är från sjukhustiden, den värsta tiden i mitt liv – en tid helt utan verbal kommunikation och Instagram.
Ett utdrag ut boken:
”Nästa timme med talterapeuten lyckades jag säga det enklaste ordet av dem alla – mamma. En vokal kombinerat med en konsonant. De följande dagarna höll jag på och upp- repade detta enda ord jag kunde forma. Mamma. Mamma. Mamma.
Jag glömde hela tiden hur munnen skulle formas så att rätt ord kom ut ur munnen. Därför upprepade jag ordet i matsalen, i mitt rum, när jag inte kunde sova på natten. Mamma. De andra patienterna måste ha tyckt att jag var konstig, för att inte säga galen. Men det brydde jag mig inte det minsta om.”
